4. Kastratrösten (bel canto) | HEM

 Hem | Bilder | Video

När man lägger samman informationen i källorna får man en förvånansvärt entydig bild av vad som utmärkte skolad kastratsång fr.o.m. 14- och 1500-talen. Beskrivningar av kastratrösten från Aristoteles och framåt visar att den ansågs ha unika egenskaper som inte fanns i andra sångröster. Kastratsångare lät varken som gossar, falsettsångare eller kvinnor. Deras röster var ljusare, klarare, starkare, mer genomträngande, maskulina, kraftfulla och råa. Det berodde till stor del på kastratsångarnas unika fysiska egenskaper. Källorna indikerar att dessa egenskaper renodlades senast fr.o.m. 1500-talet:
Högandning gjorde att kastratsångarnas stora vitalkapacitet p.g.a. förstorad bröstkorg utnyttjades. De bästa kunde enligt källorna hålla toner och variera dem dynamiskt i upp till 50–60 sekunder utan att ta in ny luft. Det talar för att vibratofri och relativt pressad fonation (tonbildning) var utgångspunkt. De lärde sig att kontrollera luftflödet genom att dagligen öva olika typer av svälltoner (messa di voce). Den stora vitalkapaciteten bidrog dessutom till att de kunde sjunga starkare än andra. Det var viktigt eftersom många sjöng för tiotusentals personer utan hjälp av PA-anläggningar.
Kastratsångarnas sångröster var ljusare, vassare, mer penetrerande och ljudstarkare än andra. Det berodde troligen på kombinationen högt subglottiskt tryck, små och högt placerade stämband och tät eller pressad tonbildning (hög adduktionskraft i stämbanden). Även faktorer som platt tunga, munöppning och leende läppar bidrog.
Man framhöll kastratsångarnas stora omfång – en del uppges ha haft dubbelt så stort omfång som genomsnittet av klassiska sångare. Det berodde till stor del på att de använde kombinerad röst (bröströst + falsett). En del kan dessutom ha använt visselröst för att nå extremt höga toner.
Kastratsångare var experter på gorgia, vilket innebar att de kunde artikulera blixtsnabba figurer och ornament med glottisansatser. Redan under medeltiden påpekades likheten mellan näktergalens sång och kastratsång. När västeuropeisk kastratsång blev synlig på 1500-talet publicerades material som visar hur de lärde sig att improvisera ornament och löpningar. Kastratsångarna lade mycket tid på att träna upp dessa förmågor och de flesta är överens om att nutida klassiska sångare inte kan sjunga de mest krävande noterade exemplen. Kastratsångarnas mjuka stämband kan ha bidragit.
Men det handlade inte bara om sound och teknisk kontroll. Skolade kastratsångare studerade bland annat keyboard, komposition och improvisation för att kunna leva upp till de högt ställda kraven på att musik skulle vara personlig, improvisativ och låta spontan. Beskrivningarna för tankarna till raffinerad mikrofonsång – musik fick inte verka inövad. Många kommenterade improvisationsförmågan vare sig man älskade eller hatade den, så det råder ingen tvekan om att improvisation och ornamentik var en integrerad del av sångstilen. Det bekräftas av att det finns belägg för att en del för säkerhets skull köpte ’utskrivna improvisationer’ och övade in dem i förväg.
Dessutom ansågs kastratsångarna i allmänhet vara usla skådespelare. Dels för att skådespeleri inte ingick i utbildningen, dels för att förpubertal kastrering ofta ledde till oorganisk tillväxt, problem med balans, motorik och vikt. Och en del var divor som inte brydde sig.
Kastratstjärnorna var trendsättare – det finns gott om belägg för att kastratsångarnas sound och sångsätt var det vedertagna idealet och förebild för både sångare och instrumentalister fr.o.m. 1500-talet, vare sig man var skolpojke i Dresden eller sjungande skådespelerska i London. Även i de sångläroböcker som köptes in till Sverige på 1600-talet som Herbst (1653) var italiensk kastratsång förebild.
Slutsatserna ovan överensstämmer inte med de förhärskande normerna bakom nutida ’tids­tr0gna’ sångsätt. Men vår bild av äldre tiders sång har inte formats av hur ’Farinelli’ och hans kastratkollegor sjöng utan av hur klassiska institutioner och den klassiska publiken anser att det borde ha låtit. Och som framgått är det stora skillnader mellan klassisk sång och kastratsångarnas bel canto. Det var ju därför Franz Haböck ville dokumentera deras sångsätt vid 1900-talets början innan det var för sent.