3.i 1800-idag: SLUTET | HEM

 Hem | Bilder | Video

Perioden 1800–1922 var revolutionär. De fyra största revolutionerna i musikvärlden var:
Etablerandet av en litterär (noterad) musiktradition (klassisk musik).
Den internationella standardiseringen av musik som blev följden av de normerande centralstyrda musikhögskolorna.
Konstruktionen av de första el-instrumenten.
Mikrofonen och inspelningstekniken.
De hänger ihop. Den litterära musiktraditionen hade inte kunnat etableras utan den internationella standardi­sering av det skolade musiklivet som musikhögskolorna innebar, för det var via dem det skapades intresse för gammal noterad musik. Och tack vare inspelningstekniken kom människor i kontakt med den nygamla repertoaren via radio och grammofon. Improvisation försvann till stor del ut ur det skolade musiklivet men levde vidare i annan musik, inte minst i utforskandet av de nya el-instrumenten. Vad gäller sång tycks kammarsångarnas musikpraxis delvis ha levt vidare i mikrofonsång – däremot dog den improviserade virtuosa snabbsång som utmärkte kastratvirtuoserna ut, medan delar av den instrumentala improvisationstraditionen har levt vidare i bland annat jazz- och rockbaserad improvisation. Även kastratsång har levt vidare utanför det skolade musiklivet tack vare sångare som Jimmy Scott (1925–2014). Men konsten att sjunga verkligt starkt utan att förstöra rösten verkar ha gått förlorad i och med mikrofon och PA.
Att skolad kastratsång avvecklades under 18- och 1900-talen var ofrånkomligt. Den hade sina rötter i den alltmer marginaliserade kyrkan samtidigt som en ny människosyn där slaveri och barnkastrering var oacceptabelt etablerades. Det låg i tiden och skedde ungefär samtidigt i bland annat Kina, Korea, Egypten, Amerika och det osmanska riket. Dessutom tog medelklassen initiativet under 1800-talet och kastratsång var sedan länge kopplad till kyrka och aristokrati. Vidare var kastratsången förankrad i en musikkultur där yrkessångare förväntades skapa egen musik och olika typer av improvisation var självklart – kastratsångarna passade inte in i den nya ’litterära’ musikverkligheten.
Vid 1800-talets början fanns det fortfarande berömda kastratsångare som av allt att döma sjöng på i princip samma sätt som man hade gjort i århundraden. I och med att sångsättet dokumenterades i detalj av experter och sångare vet vi en hel del om hur kastratsångarna utbildades, vilka metoder som användes och vad som eftersträvades. När man läst dem är det lätt att förstå varför Franz Haböck försökte rädda vad som räddas kunde vid 1900-talets början – klassisk sång har inte så mycket gemensamt med kastratsångarnas bel canto.