3.h 1700-talet: KOMMERS & NEDGÅNG | HEM

 Hem | Bilder | Video

Under 1700-talets första årtionden tillhörde de bästa kastratsångarna musik­etablissemangets internationella stjärnor och sjöng hip och modern musik för samhällseliten. En del blev rika och kända och umgicks med furstar, aristokrater och kändisar. Att de var kastrerade skapade nyfikenhet och gynnade den mytbildning som är så viktig för stjärnstatus. Men flera kvinnliga sångare tjänade lika mycket som kastratstjärnor som Farinelli, ibland mer, så kastrat­sångarnas särställning som stjärnor brukar överdrivas på kvinnors bekostnad.
Operascenen var viktig för kastratstjärnorna, men även under 1700-talet sjöng kastratsångarna som grupp mest i andra sammanhang. I kyrkan, på publika konserter (inklusive oratorier) och vid privata framföranden hemma hos välbeställda och furstehov. Men trots att kastratsång var högsta mode vid 1700-talets början sågs det som en föråldrad kvarleva vid seklets slut.
Vad gäller kastratsångarnas vokala egenskaper så är det fortfarande fem faktorer som ständigt återkommer i beskrivningarna: förmågan att sjunga starkt, koloraturtekniken, det stora omfånget, luftkontrollen och improvisationsförmågan. Det berodde dels på deras unika fysiologi, dels på deras grundliga och mångsidiga utbildning som det inte finns någon motsvarighet till idag.
Det finns likheter med vår egen tid 1700-talets musikliv men även skillnader. Den ’litterära’ musiksyn som utgår från en gång för alla fastlagda musikverk (res facta; noterad musik) och som slog igenom i 1800-talets klassiska musikvärld var fortfarande ganska okänd. Improvisatörer hade hög status medan få brydde sig om kompositörer såvida de inte visade upp sitt kunnande som improvisatörer. Från den här tiden finns det dokument skrivna av kastratsångare. Men det mesta skrevs av framgångsrika sångare som förmedlade en tillrättalagd bild av verkligheten.