3.g 1600-tal | HEM

 Hem | Bilder | Video

Italiensk kastratsång fick genomslag under 1600-talet, först och främst i italienska och tyska kyrkor i större städer, och blev förebild för skolad sång i stora delar av Europa, med Frankrike som främsta undantag. Den katolska kyrkan skapade italiensk kastratsång – när opera blev vanligare var kastratsång redan allmänt accepterat i större italienska städer. Operan skapade inte utan hängde på kastrat-trenden. Kyrkan stod för kastratsångens ekosystem och var den störste arbetsgivaren medan den protestantiska kyrkan var kallsinnig.
Kastratsångarnas förmåga att sjunga starkt, tekniska skicklighet, andningskontroll och improvisationsförmåga beundrades mest. I synnerhet förmågan att leverera blixtsnabba (helst improviserade) koloraturer och ornament med glottisansatser (gorgia). Men under 1600-talets gång övergav de improviserad contrapunto.
Aristokrater anställde kastratsångare i sina hovkapell och lånade ut dem till varandra och diverse projekt. Men hovsångarna sjöng mest för överklassen och fick därför mindre betydelse för musiklivet i stort. Kastratsång verkar inte ha fått något riktigt publikt genomslag i opera förrän på 1680-talet. Kastraternas betydelse för opera har överdrivits – genren hade vuxit fram även utan kastratsångare.
Opera sågs inte som en självständig konstform utan som en variant av teater och hade därmed automatiskt dåligt rykte. Synen på dansare, aktörer och sångare som lättfotad manipulativt slödder levde kvar, i synnerhet vad gäller kvinnor och kastrater. Det var därför en del kastrat­sångare vägrade att stå på samma scen som kvinnor i kommersiell opera. Oratoriet utvecklades till stor del parallellt med operan men hade högre moralisk status p.g.a. den religiösa handlingen och att sångerna inte klädde ut sig och agerade. Ur musiksynpunkt var det dock ingen principiell skillnad.
Kastratsångarnas icke-kyrkliga arbetsmarknad styrdes i hög grad av aristokratiska beskyddare (mecenater) som engagerade sig i såväl enskilda sångare som i projekt. Beskyddarna hade i allmänhet en politisk, religiös eller ekonomisk agenda. Man var inte tvungen att ha mecenater, men det var riskabelt att stå utanför systemet när man kom i pensionsåldern.