3.f 1500-talet: KASTRATSÅNG BLIR SYNLIG | HEM

 Hem | Bilder | Video

Västeuropeisk kastratsång blev synlig i 1500-talets Italien och Sydtyskland men var inte ‘italiensk’. Det verkar ha funnits fler kastratsångare i München än i Rom och merparten av de första identifierade kastratsångarna i Italien kom från Spanien, Frankrike och Flandern. Så modern västeuropeisk kastratsång har av allt att döma sina rötter där det sedan länge fanns förstklassiga sångutbildningar.
Men kastratrösten verkar inte ha uppfattats som en helt ny rösttyp, och påvens officiella godkännande av kastratsångare 1589 verkar ha gått ganska obemärkt förbi. Det är starka indikationer på att kastratsång inte var någon nyhet, vilket stöder antagandet om att det förekom i väst i redan tidigare trots att det inte framgår av bevarade dokument. Man får dock inte glömma att dokumentationen från 1500-talet är mycket mer omfattande än tidigare, så det finns en risk att skillnaden mellan 14- och 1500-talen överdrivs p.g.a. skillnaden i informationsmängd.
Efterfrågan på kastratsångare tilltog under 1500-talets gång, troligen för att de ansågs lämpade för den nya musik som växte fram. Arbetsgivarna ville ha moderna välutbildade sångare som både behärskade flerstämmig improvisation (contrapunto) och virtuos gorgia, kunde ackompanjera sig själva (ackordisk improvisation) och skapa egen musik. Men det var ont om duktiga kastratsångare, så italienarna började bygga upp egna kvalificerade utbildningar för bland annat kastratsångare. Dessutom bidrog sannolikt överklassens idealisering av grekisk-romersk antik. Och riktigt skickliga kastratsångare var sällsynta och dyra och blev därför exklusiva statussymboler för arbetsgivarna.