3.e 1400-talet: ACKORD & NOTER | HEM

 Hem | Bilder | Video
Källmaterialet medger inte att man drar alltför långtgående slutsatser om skolad kastratsång i Västeuropa under 1400-talet, även om dokument rörande exempelvis franska hovkapell visar att kastratsångare sjöng i en del kvalificerade sammanhang. Begrepp som ’falsettist’ förekommer, men verkar ha varet en vanlig benämning eller metafor även för kastratsångare. Man kan jämföra med situationen i Istanbul under tidig medeltid. Kastratsångare användes i kyrkan senast fr.o.m. 380-talet, men det tog flera hundra år innan man öppet medgav det. Situationen kan ha varit likartad i väst: kastratsång förekom, men det dröjde till 1589 innan det blev offentligt i och med att påven sanktionerade kastratsång.
De starkaste argumenten för att skolad kastratsång var vanligare än man brukar anta är att omfånget utvidgades uppåt. Dessutom ställdes det allt högre krav på sångarna, inte minst vad gäller gruppimprovisation – gossar kunde som regel inte konkurrera med erfarna elitsångare. För trots att det har bevarats mycket mer noterad musik från 1400-talet än från föregående århundraden, var det kvalificerade musiklivet fortfarande gehörsbaserat. Merparten av vokalmusiken memorerades, traderades och improviserades både i och utanför kyrkan. Alla yrkesmusiker förstod sig inte på noter ens i renässanshuvudstaden Florens. Förmågan att härma, memorera, skapa egen musik och improvisera utmärkte de mest beundrade sångarna.
I vissa progressiva kretsar började man använda ord som kompositör samtidigt som man gjorde skillnad på noterad och improviserad musik. Men inget tyder på att noterad musik ansågs ’bättre’ eller ’mer konstnärlig’ än improviserad musik. Men noterad musik förknippas med överklassen eftersom det bara var den som hade studerat latin på universitetsnivå som kallades äkta musicus. Det var latinet, inte kvaliteten, som sållade agnarna från vetet.